Från träningsovan till träningsvan - plötsligt händer det

Jag har nog aldrig sett mig själv som gymtypen. Om det nu finns en typ. Men i mina ögon och möjligen förutfattade mening och fördomar så har det funnits det. Och som vanligt, ja jag kan säga det nu, så beror det på okunskap.

Iom att jag i princip aldrig varit på ett gym så, hur kunde jag då veta hur gymtypen såg ut? Troligen genom bilder i media, reklam och så vidare givetvis. Men enligt min uppfattning så ser inte verkligheten ut så. Visst finns mediebilden av den gymmande muskelbyggaren även på gymmet. Men gymtypen innefattar även den fotbollsspelande tonåringen, 80-åringen som tränar för att hålla igång kropp och knopp och mig, en 50-årig kvinna i sina bästa dar.

Jag är inte någon soffliggare men min motion har bestått av långa promenader och cykling, i lagom mysig takt. Jag gillar skog och natur och att lyssna på musik och poddar när jag knatar runt. Tanken av att börja träna har givetvis slagit mig många gånger men jag har inte fått tummen ur förrän jag fick en provträningsvecka av en vän.

Hon sa att hon skulle träna med mig varje dag under en vecka och utlovade (nästan) att jag skulle få blodad tand för det här med gym- och gruppträning. Jag trodde henne inte, men lovade att ge det ett försök. Och faktiskt så var det så mycket roligare, och jobbigare än jag trott.

Utan min kompis så hade jag inte ens vetat vad jag skulle göra där inne i gymmet. Och vad är värre än att känna sig malplacerad? Och på det inte veta vart du ska göra av dina händer. Men tack vare min väninna så försvann den känslan ganska fort. Vi började med uppvärmning och även om jag föredrar en rask promenad utomhus kändes det tryggt att löpbandet var det första jag tog mig an.

Sen delade vi upp kroppen, första dagen tränade vi bröst och armar och nästa bål och rygg, tredje dagen ben och så vidare. Varje dag lärde jag mig en ny maskin och något nytt redskap. Min favorit är benpressmaskinen för där är jag stark. Dock så förstår jag att det måste blandas upp med annat då själva tanken är att hela jag ska bli starkare. Inte för att vara den som är den, men bål måste ju vara det tråkigaste att träna. Varför är det så att det som är tråkigt ofta är bland det viktigaste? Det finns ett citat jag gillar “ibland måste man tvinga sig själv till sin egen lycka” exakt så känner jag inför bålövningar.

Vid slutet av veckan så kanske jag inte skulle kalla mig själv en kvinna med blodad tand men det jag kan säga är att jag tyckte känslan efter var så härlig att jag längtade efter den. Jag valde också att bli medlem efter min provträningsvecka och fick då en gyminstruktion av en PT, så nu känner jag mig ännu lite tryggare.

Numera skulle jag säga att jag är en “gymtyp” bortom normen och jag kan faktiskt glida runt på gymmet och veta vad jag gör. Även om jag och min vän fortfarande tränar tillsammans så går jag även dit själv ibland. Så om du inte tror att du är en gymtyp, så vill jag att du ska veta att du blir det bara av att gå dit.

Hoppas vi ses där!

// Camilla