Var inte rädd för att våga testa
Jag fick en gång frågan “hur lever du upp till det atletiska arvet?”. Bakom den här historien gömmer sig min gammelfarfar och mitt efternamn. Numera ligger medaljerna på museum, namnet finns kvar i historieböckerna och hans namn rankas högst av alla på google.
Just den frågan, angående hur jag själv upprätthåller efternamnet inom sport och idrott fyllde mig länge med dåligt samvete. För svaret på den frågan är, inte ett dugg.
Min föräldrar skilde sig när jag var 6 år gammal. Jag och min bror bodde varannan vecka hos mamma och pappa. Alla som är skilsomässobarn kan antagligen känna igen sig i att ofta känna sig otillräcklig, fylld av saknad och samtidigt (precis som föräldrarna) nu ska den här veckan bli toppen.
Varannan vecka fylldes med sport, tävlingar och lek. Såklart även hos min mamma men hos min pappa (som även han delar efternamn med gammelfarfar) var det betydligt mer. Vi rörde på oss HELA tiden. Jag som tjej är otroligt tacksam över att jag alltid var en i gänget. Bollen kastades lika hårt på mig som min bror. Jag stod som linebacker under den amerikanska fotbollen, fick ofta stå först i kön om det var brännboll, en serve mot mig hade kunnat bränna hål i en mur, det var lika för alla och det var ingen som sa “var försiktig”. Tävlingarna och lekarna var på lika villkor. Alltid.
Det var inte förrän många år senare som jag började höra uttryck som “du är bra för att vara tjej”. Jag hade aldrig reflekterat över det innan, för jag hade inte behövt det. Men nu helt plötsligt, i en ny miljö med nya människor, så antogs jag vara sämre på grund av mitt kön.
Min uppväxt har gjort mig stark och ganska modig när det gäller att testa något nytt. Dock är jag en otroligt dålig förlorare. Jag blir inte arg på någon annan än mig själv för utöver att jag vill vara bra, inte bara ”bra för att vara tjej” så reflekterar jag över - borde jag inte vara ännu bättre eftersom det ligger i generna?
Jag dansar någon gång i veckan och jag gillar racketsporter. Men jag saknar det som var när jag var liten. En basketkorg runt hörnet där det alltid fanns någon som ville spela, pingis innan läggdags, bollen i burken efter skolan. Brännboll med alla barn och vuxna i området. Jag inser att min uppväxt är privilegierad och att det här med atletisk arv inte är något jag ens behöver reflektera över – finns det ens? Jag är inte bäst på någonting, jag har inte vunnit en enda medalj, knappt ställt upp i en tävling. Och det är helt okej med mig. Jag är dock väldigt orädd när det gäller att testa. Och dessutom, jag är jag, inte min gammelfarfar, jag är bra som jag är och har mina egna sätt att bära vårt namn vidare.
Vi kan förneka det hur mycket vi vill, men att vara tjej inom sport eller på ett gym eller ens i världen är inte lätt och att bara våga testa är väldigt stort. Så om inte annat så kan jag föra vidare just det. Du kan göra precis vad som helst och var inte rädd för att testa. Det är ditt liv och oavsett vilket namn du har är det ditt att forma precis som du vill.
//Johanna
